Vi kollar läget med stipendiaterna

Axel Lundström är 21 år, studerar i Uppsala och skapar all sin musik själv, från instrument och text till inspelning och mix. Han sökte stipendiet för att finansiera en utbildning inom musik, för att i framtiden kunna jobba med musiken på heltid. Axel sökte med låtarna ”Soldag” och ”Himbo”.

Hej igen Axel! Hur började ditt intresse för musik?

– I den här frågan hänvisar gemene man ofta till sina föräldrar. Jag vill kredda dem lite halvt. De fick mig att spela fiol när jag var fyra (även om jag slutade när jag var fem), och har alltid uppmuntrat mig till att hålla på med musik. De har själva spelat piano och sjungit mycket. Men de har också varit helt förslappade i att föra över sin musiksmak till mig. Jag kan inte hänvisa till några bil-CD:s som de lyssnat på som varit formativa i min uppväxt. Så mitt eget intresse kom snarare med att få eget Spotify-konto vid tolvårsåldern och få jaga min egen musiksmak. Dock så kan jag inte förringa deras betydelse för att jag faktiskt började hålla på med musik och att deras uppmuntran var viktig.

Sedan är musik ett intresse som kräver att någon annan lyssnar på det du gör för att det ska bli kul, till skillnad från bokläsning och korsord. Där har mina vänner sporrat mig från mina svajiga house-låtar när jag var tretton tills idag.

Hur kändes det att få stipendiet?

– Otroligt kul! Jag har i första hand sett mig som musikproducent och i andra hand textförfattare – så det kändes lite fusk. Jag skriver låtar genom att först producera hela instrumentalen från start till slut. Sedan våndas jag några dagar och sedan skriver jag en text. Jag har svårt att känna igen mig i de låtskrivare som kommer hem efter en tung dag och “skriver av sig”. Vilket ibland har fått mig att känna som en mindre äkta textförfattare. Därför blev jag extra glad, att min stil också kan vara uppskattad.

Nu har det gått ett tag sen du fick stipendiet, har du hunnit använda det och vad är nästa steg framöver?

– Jag har sedan dess påbörjat musikproduktionslinjen på Örebro Musikhögskola, och hittills har jag använt stipendiet till att köpa ett digitalpiano. Jag har alltid varit mycket av en ritproducent – alltså att jag skriver ut tonerna med datormusen i piano-rollen. Vilket är löjligt när jag ändå tagit pianolektioner.

Framöver har jag siktet på att fortsätta med utbildningen och köpa bättre studioutrustning. Musikhögskolan har grym utrustning, men det kommer ju en tid efter det.

 Jag är lite trött på min musik just nu så jag hoppas på att det ska vända. Förhoppningsvis kommer musiken jag gör framöver kännas spännande. Men vad nästa steg är har jag ingen aning om. Jag tror inte på tiotusentimmarsregeln och att jag måste lägga ner massor tid för att något skulle bli bra. Så nu går jag lite runt och hoppas på att en riktigt bra idé ska drabba mig.

Vad betyder brödernas Gärdestads musik för dig?

– Jag är framför allt imponerad över deras förmåga att samarbeta. Jag har tre yngre bröder som alla sysslar med musik, men hittills har vi haft svårt att arbeta ihop. Småtjafs om basgångar och sådant. Där är Gärdestad-bröderna en otrolig inspiration – nästan allt är ett samarbete. Sedan är ju deras låtskatt fantastisk. Texter som alla kan och melodier som alla minns. Dessutom finns det mycket utöver deras mys-hits på svenska. Jag slår gärna ett slag för “You Got Me Dancing” på albumet ”Stormvarning”. Otrolig gitarr från Janne Schaffer i en låt som borde varit en dunderhit.

Love Rönnlund är 24 år, kommer från Stockholm och studerar på Rockmusiklinjen. Han skriver svenska visor om död, depression, mobilberoende och livet som timanställd krogkille. Love sökte stipendiet med sina låtar ”Paragrafryttaridiot” och ”Hyllning till ornitologerna” för att finansiera sitt kommande album.

Hej Love! Hur började ditt intresse för musik egentligen?

Mina föräldrar är musiker, så det föll sig naturligt att det blev så. Som femåring började jag ta gitarrlektioner, som nioåring skrev jag min första låt, och sen dess har det bara rullat på. Efter gymnasiet slutade jag helt med musiken och började jobba på krog istället. Fyra år, en depression och ett förhållande senare kändes livet himla tomt utan musik. Jag började skriva igen, sökte till Rockmusiklinjens låtskrivarprogram och kom in! Där fick jag verkligen tillbaka skrivarglädjen. Framförallt skulle jag vilja framföra Pelle Andersson som höll helt fantastiska textlektioner. Att få stöta och blöta sina egna texter, analysera andras, och få olika ”textförfattargrepp” att använda sporrade verkligen mig. Det var de lektionerna som fick mig att fatta att det var visor jag ville skriva, och sen dess är det visor jag skrivit.

Hur kändes det att få stipendiet?

Kul! Jag var nästan säker på att jag inte skulle få det, jag hade kallt räknat med att visor inte är ett vinnande koncept nuförtiden. Jag blev förvånad och glad, men framförallt lättad över att ha råd att spela in nästa platta. Jag firade genom att åka hem, skita i alla dagens måsten och istället öppna en flarra vin i trädgården med min tjej Karin.

Sen när allt sjunkit in förbyttes lättnad i stolthet. Delvis för att det är ett kvitto på att man gjort nåt rätt. Delvis för att så många sökt, och ändå är man en av två som fått stipendiet. Axel Lundströms musik är precis som juryn säger både cynisk och klurig, och det känns kul att jag får dela stipendiet med någon som håller så hög kvalitet. Kan 2022 ha varit SAMI-juryns pessimistiska år? Sist men inte minst är det ju en ära att det nånstans ute på internet finns en liten plats där mitt namn står bredvid två av vår tids största låtskrivare. Det skojar man inte bort.

Nu har det gått ett tag sen du fick stipendiet, har du hunnit använda det och vad är nästa steg framöver?

Har inte använt en slant än, allt sparas till albumet. När vi spelat in det kan jag använda överskotten till att köpa nya instrument och andra lukrativa investeringar. Just nu skriver jag klart albumet. Fem låtar är helt färdiga, sen finns det några fler som behöver bättre arr, och ytterligare några som behöver knytas ihop textmässigt. Så albumet har tagit form, men är inte klart. Ambitionen är att börja spela in innan årsskiftet.

Vad betyder brödernas Gärdestads musik för dig?

Det är ju musik som följt en genom livet. Bland de första gitarrläxorna jag fick var Sol, vind och vatten och För kärlekens skull, så de har lärt mig att sjunga och spela gitarr. På den första begravningen jag behövde gå på spelades Himlen är oskyldigt blå, så de fanns med när man som barn behövde förstå att döden också är en del av livet. På de första festerna jag fick gå på dansade vi som små förryckta till Satellit och Jag ska fånga en ängel, så de har lärt mig dansa och ha kul. När jag som 12-åring blev dumpad över sms efter ett hela två veckor långt förhållande, låg jag hulkandes hemma i sängen och lyssnade på Jag vill ha en egen måne.

Kort och gott lever de vidare eftersom de så skickligt och träffsäkert fångade känslor i både text och melodi. Jag har en relation till deras musik genom egna känslor och upplevelser. Det är som att glasklart minnas skolstarten i fyran när man känner nån sensommardoft. När introt till Satellit river igång börjar det rycka i båda mina vänsterfötter, och det är jag nog inte ensam om.