ShareMusic: “De förutfattade meningarna blåser bort i takt med tonerna”

För allas rätt att uppleva, delta och skapa. Det är kulturorganisationen ShareMusic & Performing Arts ledstjärna i arbetet för en jämlik och inkluderande musikscen. Sophia Alexandersson, verksamhetschef och konstnärlig ledare för den svenska organisationen, kom först i kontakt med ShareMusic i mitten av 90-talet när hon arbetade som volontär på ett av deras musikläger för artister och musiker med funktionsnedsättning i Storbritannien.

– Jag älskade det. Musiken blev mer omfattande för mig än bara akustiska instrument och klassiska melodispel. Där fick alla skapa och uppleva musik på sitt eget sätt, ibland med hela kroppen och ibland helt utan ord.

När Sophia några år senare fick frågan om hon ville starta ShareMusic i Sverige, tackade hon snabbt ja. Idag är organisationen aktiv i hela landet och verkar tillsammans med svenska kommuner och regioner för inkludering av utövare med funktionsnedsättning både på och bakom kulturscenen. Till en början låg fokuset till stor del på individen, vem som får och inte får synas och höras på scenen. Men med åren har ShareMusic breddat sitt mångfaldsarbete till att innefatta hela kulturens ekosystem. Allt från grundskolans musikundervisning till högre konstnärliga utbildningar, scenkonstinstitutionerna och det fria kulturlivet. Nu används konsten som ett verktyg för kulturdriven samhällsutveckling.

– Scenen är en stillbild av samhället, syns man inte på scenen så finns man inte. För att växa som samhälle måste vi tänja på det gamla för att skapa rum för det nya, och på ShareMusic gör vi just det. Vi vill inte skapa en särskild musikscen för enbart artister med funktionsnedsättning. De ska ta plats på den gemensamma scenen, tillsammans med resten av samhället.

Musikteknologi som möjliggörare

Tillsammans med olika internationella forskningsaktörer som Stanford University investerar ShareMusic i utvecklingen av musikteknologi, alltså digital teknik som möjliggör för fler att skapa och utöva musik oavsett funktionsförmåga. Idag utvecklas bland annat plattformen Remote Performance. Plattformen ska bli en digital miljö för musikskapande som med hjälp av sensorer, avatarer och biodata hjälper bland annat icke-verbala personer att kommunicera sina känslor till andra samskapande musiker på distans.

Elefantöra, en ensemble som spelar musik med hjälp av digitala musikverktyg,  är resultatet av det musikteknologiska forskningsarbetet. Ensemblen skapades 2017 och har idag fyra medlemmar som samtliga spelar på sina iPads, datorer eller andra digitala instrument. Ewe Charlie Larsson har varit med sedan 2018, och hittade till gruppen när hon fick ett mail om att ShareMusic sökte musiker.

“I Elefantöra får jag skapa och spela musik på mitt sätt“

– Jag har spelat piano på gehör i över 20 år, jag hatar noter. Men i Elefantöra får jag skapa och spela musik på mitt sätt. Min specialitet är att livesampla musiken i rummet, i realtid och på sekunden när vi spelar. Det blir aldrig helt perfekt, men det fångar sanningen på något sätt, säger Ewwe.

För att fler ska kunna spela musik väljer ensemblen att inte använda klassiska musiknoter. Istället använder de grafisk notation, vilket innebär att musiken förstås med hjälp av rörelser och figurer som beskriver verket och tolkas gemensamt av gruppen tillsammans med tonsättaren  I Elefantöra behöver medlemmarna inte heller kunna spela akustiska instrument. Istället skapar de musiken med hjälp av olika appar, så att även musiker med motoriksvårigeheter enkelt kan spela på ljud från deras omgivning. Det kan exempelvis vara ljudet av ett bromsande tåg, en köksfläkt eller fågelkvitter.

Funktionsnedsättningen är alltid närvarande men aldrig i centrum

Idag känner ensemblen varandra så väl att de nästan kan kommunicera helt utan att prata. Men än finns det vissa utmaningar, till exempel när de jammar tillsammans. När man spelar musik på en iPad, till skillnad från om man spelar i en klassisk orkester, kan man inte signalera att man vill börja spela genom att dra fram sin stråke eller lyfta sin trumpet. Men det löser gruppen på andra sätt, exempelvis genom att tydligt peka på sin iPad eller dator i en långsam rörelse.

När Ewe får frågan om hur mycket hennes funktionsnedsättning påverkar hennes musik, skrattar hon.

– Många ser begränsningarna före möjligheterna när man sitter i stol. “Oj, hur kan du som sitter i rullstol spela piano?” Och jag svarar alltid, spelar du piano ståendes eller?

Ewe förklarar att funktionsnedsättningen alltid är närvarande men aldrig i centrum när de gör musik. Den rör sig i periferin. Hon är musiker när hon spelar i ensemblen. Hennes fysiska begränsningar är mest påtagliga i förberedelserna inför en spelning, när de behöver se till att det finns en ramp installerad och att golvet är tejpat.

– Samtidigt är det coolt att min rullstol ibland får ta allt fokus. Ja, jag behöver fler pauser än andra och ja, allt hänger på dagsformen. För mig är det viktigt att min funktionsnedsättning får sitt utrymme när det behövs.

“Jag vill inte prata normkritik, jag vill göra normkritik”

I sommar har Elefantöra flera spelningar runt om i landet, något både Ewe och Sophia ser fram emot.

– Det är svårt att sätta ord på det, det är mer en känsla i kroppen. Man ser det i blicken, det ögonblick som någon i stol ser mig på scen och tänker “det där hade kunnat vara jag.” Jag ser hur de förutfattade meningarna om vad musik är blåser bort i takt med tonerna, säger Ewe.

– Jag ser fram emot Ewe och Elefantöras konserter, men också att få fortsätta jobba med den musiktekniska innovationen. Jag vill inte prata normkritik, jag vill göra normkritik. Och för det behövs fler röster, fler perspektiv, och fler personer i konstskapandet och på scenerna, avslutar Sophia.