Kayo: “Det är respektlöst att ens tänka tanken på att inte ha rättigheterna till sin musik”

Vad är det för teaterrepetitioner du är på väg till?

– Jag har en roll i en pjäs som heter Varsel, det är en samproduktion mellan Riksteatern och Uppsala stadsteater som har premiär innan jul. Den utspelar sig i Detroit 2008 och handlar om kamp och moraliska dilemman och hur relationer stärks och slits isär i en lågkonjunktur. Det känns som ett väldigt aktuellt ämne.

Sedan Kayos lovprisade debut på teaterscenen 2016 i Riksteaterns pjäs En druva i solen, så är det just teatern som upptagit mycket av hennes tid. 2018 sjöng och spelade hon i Taube Today på Uppsala stadsteater, och förra året deltog hon i musikalen Häxorna i Eastwick på Cirkus i Stockholm. Men Kayo spelar även en hel del med sitt band Cotton Club, och kommer snart att släppa en ny singel med musikern Torbjörn Fall.

– Vi gör det mesta själva med den nya singeln. Det är spännande att se vad man har råd med, hur man gör PR och så. Vi som är lite mitt emellan-stora artister har ju inte ett stort skivbolag i ryggen längre på samma sätt.

Kayo har varit aktiv som artist i fyra decennier och har på nära håll sett och upplevt de omfattande förändringar som har skett i musikbranschen under tiden. Hon ser stora skillnader mellan hur folk konsumerar musik nu och när hon inledde sin karriär.

–  Musik konsumeras på ett annat sätt idag. Förut spelade man en skiva tills den gick sönder och njöt av hela paketeringen av plattan. Man intresserade sig för vilka som deltog på skivan, hur omslaget såg ut och hur låttexterna gick. Jag kunde gå och längta efter en release och det var en stor grej att gå och köpa en ny platta. Idag förbrukas musik som ett paket mjölk. Man dricker upp, slänger och öppnar ett nytt.

Hur har skiftet från fysisk försäljning av musik till digital streaming påverkat dig som artist?

– Det är dubbelt. Det är billigare att producera en platta nu än på 80-talet och man kan bestämma mer själv. Så kreativt sett har det öppnat upp för mer frihet, det är lättare att producera musik. Men det gör ju också att det släpps ofantligt mycket musik varje dag nu, så det svåra är att lyckas tränga igenom. Och då kan man ändå behöva ett skivbolag för att ha möjlighet att göra PR och sticka ut.

Du har varit medlem i SAMI sedan 1983, varför har det varit viktigt för dig?

– Det ger mig en ökad respekt för min egen arbetsinsats och för min egen yrkeskår. Den respekten ska man ha och då är det skönt att ha en organisation som SAMI i ryggen som kan ge den bekräftelsen. Det är skönt att känna att SAMI stöttar en och att man kan få hjälp med olika saker, såsom att fylla i SAMI-listor och förstå sina rättigheter, vilket är viktigt inte minst i dessa tider. Sedan finns det en fantastisk samhörighet i att få träffa andra musiker och utbyta erfarenheter.

Kayo menar att det var lätt att bli utnyttjad som ung och ny i branschen, och berättar hur viktigt det var för henne att mer erfarna personer informerade henne om hur hon kunde se efter sina rättigheter.

– När man är ung är det så lätt att känna att man bara ska vara tacksam för att man får vara med och sjunga eller skriva. Ingen säger något om ens rättigheter, det är för jävligt. Men sedan har jag haft producenter som legat på mig och sagt att jag ska skriva upp mig på SAMI-listorna, det är jag otroligt tacksam för.

Nu tillhör Kayo själv en av de som har varit med länge, och har tagit över rollen som den som informerar de yngre artisterna om deras rättigheter.

– Jag är nästan lite mammig nu, och påminner folk om att de måste gå med i organisationer som SAMI och Stim och fylla i sina listor. Det kan man kosta på sig när man är i min ålder och har den här erfarenheten. Det är ett sätt för mig att bidra till att framför allt unga tjejer inte blir utnyttjade.

Hur ser du på det faktum att så stor del av vinsten för streamad musik hamnar hos streamingföretagen och inte artisterna och musikerna?

– Det stinker ordentligt. När Spotify och iTunes dök upp var vi ett gäng musiker som ifrågasatte och var kritiska. Vi kände snabbt att det blev en väldigt ojämn fördelning. Nu har alla fått böja sig för kraften som streamingbolagen besitter. Men det är en delad känsla. Det är ju på Spotify som jag kan sprida min kommande singel, samtidigt som jag vet att jag inte kommer att få betalt för det.

Även om Kayo och flera av hennes musikerkollegor har pågående diskussioner om hur de kan vara med och påverka den ojämna ekonomiska fördelningen av streamad musik, menar hon att det är svårt att som enskilda personer driva igenom någon större förändring.

– Det måste upp på en högre politisk nivå. En lagstadgad ändring krävs. Det är därför det är bra med organisationer som SAMI som kan företräda oss i de här frågorna. Vad det handlar om är ju att vårt jobb inte ses som ett riktigt arbete, och därför får vi inte någon respekt. En förändring måste ske inte bara för oss som är verksamma nu, utan också för kommande generationer.

Marknaden för royaltyfri musik – där artister och musiker ger bort rättigheterna till sin musik så att användare inte behöver betala för att bruka den – har vuxit explosionsartat senaste åren. Vad tänker du om det?

– Jag tänker så här; vad är det för jävla tjafs? Går du till vilken annan bransch som helst så är det en självklarhet att ha rättigheter till sina verk. Jag tycker att det är respektlöst att ens tänka tanken på att inte ha dem. Vi som enskilda artister har en viktig roll att spela här så att vi inte konkurrerar ut varandra genom att ge bort våra rättigheter. Vi måste själva ta ansvar och stå på oss.

Varför är det viktigt som artist och musiker att behålla rättigheterna till sin musik?

– Av flera olika skäl. Dels för att det faktiskt är vårt levebröd. Dels för att det är våra verk som vi har lagt ner tid, utbildning och energi på. Det handlar om respekt för oss och vårt yrke.

Du fick nyligen en stor utbetalning av SAMI för att låten Call me, som gavs ut i slutet av 90-talet när du utgjorde ena halvan av duon i Le Click, har spelats på digital radio i USA. Blev du förvånad över det?

– Ja, jag trodde att det var ett misstag. Jag hade ju gett upp hoppet om att den musiken skulle ge mig några pengar, för jag tjänade ingenting alls när jag jobbade i USA med Le Click på 90- och 00-talen. När jag kom hem och forskade i SAMI-rättigheter för amerikansk musik ledde det inte heller till några pengar då. Så jag trodde inte det var sant när den här stora utbetalningen kom nu. Men när den värsta chocken hade lagt sig kände jag: “Vet du vad Kayo? De här pengarna har du faktiskt förtjänat. Var stolt över dem.”