Hallå där: David Ling

Foto: Layz Reynet

Vad betyder musik för dig?
Så mycket att det är svårt att svara på. För mig liksom för många är musiken alltid med, i lurarna eller i bakgrunden. Olika artister och låtar är intimt sammankopplade med händelser eller perioder i livet. Så finns band som Svenska Akademien och System of a Down i förgrunden för mitt politiska uppvaknande, In Flames och Sonata Arctica för tonårens moshpit-konserter och Kjell Höglund och Annika Norlin för en mer vuxen lågmäld svärta. 

Jag använder musik väldigt mycket som ett sätt att förstärka befintliga eller väcka känslor jag själv behöver eller vill ha i olika sammanhang. I min roll som en politisk ledare behöver jag ofta sätta mig själv i olika sinnesstämningar för att göra ett bra jobb och då är musik ett viktigt hjälpmedel. Oavsett om det är en debatt, en träff för nya medlemmar, en demonstration eller att skriva opinionstexter så finns det alltid ett lämpligt soundtrack.

Vad tycker du är viktigast för att stärka musikers och artisters försörjningsmöjligheter framöver?
Framför allt vill jag se en kraftig förstärkning av socialförsäkringarna för musiker och artister. Miljöpartiet har länge arbetat för att fler ska omfattas av socialförsäkringarna och att det ska vara möjligt för egenföretagare att stämpla på deltid i de fall där man har svårt att få uppdrag som motsvarar en heltidstjänst. Också för den som sysslar med kulturskapande måste det finnas trygghet i arbetslivet.

Utöver det handlar mycket om liveframträdanden förstås. Då ska det finnas gott om scener på många platser, som en sorts grundläggande infrastruktur för musiker och artister. Liveframträdanden är förstås helt på is under pandemin, men i grund och botten tycker jag att det är bättre att pengar tjänas på framträdanden snarare än på distribution. 

Hur ser du på upphovsrättens framtid i spåren av den mycket snabba digitaliseringen?
En av de frågor som var viktigast för mig i början av mitt politiska engagemang var just frågor om övervakning, integritet och fildelning. Jag var djupt engagerad i frågan om FRA:s signalspaning och har någon sorts ryggradsreflex som säger att information vill vara fri och att fildelning inte kan vara fel. I hela mänsklighetens historia har vi alltid delat saker vi tycker om med varandra, visat varandra vackra bilder och spelat fina musikstycken för varandra. Internet ger oss bättre möjligheter än någonsin att göra just det och att därför vilja stoppa det känns helt bakvänt för mig.

Samtidigt så är det viktigt att rätt personer får de pengar som musiken faktiskt ger. Streamingtjänsterna dödade i mångt och mycket debatten om fildelning och sågs av många som lösningen, men det är inte så att de löst alla ekonomiska problem som fildelningen medförde. Min bild är att det framför allt var skivbolagen som ledde kampen mot fildelningen och att de nöjt sig med streaming som lösning. Men att skivbolagen är nöjda behöver inte innebära att upphovsrätten funkar bra. Upphovsrätten ska framför allt skydda skapare och utövare, inte mellanhänder.

Musiker och artister får i dag sällan betalt för musik som spelas ”on-demand” via streaming-tjänster. Därför kämpar SAMI för att införa en oavvislig ersättningsrätt som inte ska gå att avtala bort. Hur ser du och Grön Ungdom på detta?
Det är uppenbarligen ett problem att lagstiftningen hängt med så dåligt i internetåldern. Min bild är att skivbolagen till stor del förlorat sin roll som distributör av musiken, först genom fildelning och därefter genom streaming. Att de ändå behållit en ganska stor del av kakan ekonomiskt är för mig ganska konstigt.

Jag har inte haft tillfälle att sätta mig in i exakt hur den oavvisliga ersättningsrätten fungerar jämfört med andra jämförbara system för att fördela intäkter från streaming, men av det jag fått med mig så här långt verkar det som en bra lösning. Det är inte rimligt att intäkterna fördelas så otroligt ojämnt som idag.