Hallå där: Ulf Dernevik
Han är politiskt sakkunnig åt kultur- och demokratiminister Amanda Lind, och arbetar med kultur- och mediepolitiken. Tidigare har han haft motsvarande uppdrag hos förra kulturministern samt arbetat i riksdagen med bland annat kulturpolitik. Ulf Dernevik är också musiker, om än inte så verksam just för närvarande. Han har mest ägnat sig åt jazz- och improvisationsmusik, men också pop, rock och folkmusik. Förutom musikerskapet har han också ägnat sig åt arrangering, produktion och komposition.
Hur ser du på musikens roll i samhället och för enskilda människor?
Musiken är oerhört betydelsefull, för att inte säga grundläggande. Musik, i betydelsen sång, rytm, melodi, berättelse, klang, och allt som kan tänkas innefattas i begreppet, är ju det mest grundläggande mänskliga uttryck man kan tänka sig. I alla tider har människan ägnat sig åt musik, och dess betydelse märks ju väldigt mycket i samhället: Där det finns människor finns det också (nästan) alltid musik.
I samband med den nuvarande Corona-krisen har vi sett att mycket kultur flyttar ut på nätet. Vad tänker du att det kan få för konsekvenser för SAMI:s artisternas och musikernas ersättningsmöjligheter?
Musik är en konstform som till stor del handlar om att människor kan träffas. Det är möten mellan människor, musiker emellan och mellan musiker och publik, som skapar den speciella atmosfär som är så kännetecknande för musiken som konstform. Såklart går det i viss mån att ersätta med inspelad musik och strömmade liveframträdanden genom internet, men det ÄR inte samma sak.
Det finns en risk för att publikens betalningsvilja minskar när kulturen förmedlas genom nätet, eftersom ersättningen ofta bygger på publikens goda vilja. Men å andra sidan finns nya möjligheter att nå många fler människor när konserter inte är begränsade till en specifik plats vid ett givet tillfälle. Det kan alltså slå åt båda håll.
Men risken att publiken vänjer sig vid en sorts gratiskultur tror jag att man som musiker och rättighetshavare bör reflektera över och ta på allvar. Vi vet från andra kulturområden att det kan vara att så en draksådd att i för stor omfattning erbjuda sitt immateriella och konstnärliga arbete utan ersättning. Publiken vänjer sig och kan senare visa sig vara obenägen att betala för att den konstnärliga återväxten ska kunna fortsätta. Som musiker är det nog klokt att tänka efter före.
Har din inställning till frågan om oavvislig ersättningsrätt påverkats av den nuvarande krisen?
Ja, i den meningen att det blivit tydligt att rättighetshavare, artister och musiker redan från början var i en utsatt situation och att det är rimligt att se över hur musikernas villkor kan stärkas. Frågan om oavvislig ersättningsrätt hanteras inom ramen för implementeringen av det nya upphovsrättsdirektivet, och vi funderar tillsammans med Justitiedepartementet, som har ansvar för implementeringen, på hur det bäst kan göras.
Hur ser du på musikers och artisters försörjningsmöjligheter framöver? Vad behöver göras tror du?
Det behövs ett fortsatt politiskt engagemang för enskilda konstnärer, fria grupper, arrangörer och scener med mera. Upphovsrätten behöver fungera så att den både möter kulturskapares möjlighet att få betalt samtidigt som publikens tillgänglighet underlättas. Musiker och andra kulturskapare, som ju ofta arbetar som frilansare och egenföretagare, behöver ha tillgång till fungerande trygghetssystem.
Det behövs också tydligare trappsteg mellan den ännu inte etablerade musiken och den som lyckas etablera sig professionellt. Det behövs satsningar på musikaktörer som verkar i ledet emellan breddkulturen och den professionella kulturen, till exempel mellanstora scener, stöd till turnéer och liknande insatser.
För att musiklivet generellt ska fungera behövs en mångfald av finansieringskällor. Den offentliga kulturpolitiken är förstås viktig. Men alltför ensidigt beroende av det offentliga är inte heller bra. Därför behövs även kommersiell finansiering i form av publikintäkter, rättighetsintäkter och annan form av försäljning. En mångfald av finansieringskällor är viktig för det oberoende kulturlivet.
Men oavsett kommersiell potential: All kultur med anspråk bör söka sin publik. Sedan om det är 20 000 personer eller 20 personer är inte i det avgörande. Det är skillnad på Håkan Hellström och experimentell improvisationsjazz, men båda behövs!
Vad tror du behövs för att svensk kultur, och kulturutövare, ska komma stärkt ur den här krisen?
Vi – kulturlivet, publiken och politiken – behöver ta gemensamt ansvar för att kulturlivet ska kunna övervintra denna svåra period. Det är ju inte människors längtan efter musik som har falnat, utan det handlar ju om att människor inte rör sig ute i samhället som tidigare, och större sammankomster är till och med förbjudna.
Regeringen har lagt fram det ena krispaketet efter det andra, de flesta med generella åtgärder riktade mot näringsliv och företagande, kulturaktörer kan förstås ta del av dessa, men kulturen har även fått särskilt riktade krispaket eftersom kultursektorn arbetar under väldigt speciella omständigheter. Bland annat har en halv miljard till kulturlivet beslutats för att motverka effekterna av krisen. I det stödpaketet finns krisstöd både till arrangörer och till enskilda kulturutövare.
Jag hoppas att något gott ska komma ur krisen, till exempel att det etableras en förståelse för att musik kan förmedlas även på distans, och att det uppstår bättre fungerande affärsmodeller för det sättet att ta del av kultur. När situationen så småningom återgår till mer av ett normalläge tror jag att suget efter livemusik och möten mellan människor är så stort att livemusikkulturen kan skjuta fart igen. På så sätt kanske en syntes kan uppstå när det förhoppningsvis finns fungerande marknader både för en digitalt förmedlad kultur och för den traditionellt upplevda kultur live i det fysiska rummet. En sorts kulturens fågel Fenix kanske kan uppstå i Corona-krisens spår!
Vad gör kulturministern för att stärka musikers rätt till ersättning?
Den övergripande arbetet handlar om att det ska finnas en marknad för musik. Därför är den allmänna kultur- och musikpolitiken av stor betydelse, att det offentliga bidrar till att det finns ett levande kulturellt ekosystem av scener, fria grupper, arrangörer, festivaler, tv och radio med mera. Det behövs också en stark politik för kulturella och kreativa näringar, så att musiken kan ta plats i kommersiellt bärkraftiga miljöer, och att musiklivet kan internationaliseras och samverka med andra kreativa branscher.
Mer konkret i fråga om rättigheter arbetar ministern aktivt i implementeringen av upphovsrättsdirektivet med ambitionen om att det ska slå så väl ut i kultursektorn som möjligt. Kulturministern har även gett Konstnärsnämnden i uppdrag att närmare analysera hur musiker och andra bättre ska kunna tillvarata rättigheter i den digitala miljön. Det är ett viktigt steg framåt.
Har du något eget medskick till SAMI:s medlemmar?
Se till att bevaka era rättigheter! Sätt er in i hur regelverken fungerar. Kunskap är en viktig förutsättning för att rättigheter ska kunna tillvaratas. Men det finns också hjälp att tillgå: Organisationer som SAMI hjälper till med förvaltning av rättigheter samt bistår med hjälp, stöd och informationsförmedling som kan vara till stor hjälp.
Tveka inte att höra av er till SAMI – hos dem finns många kunniga och engagerade medarbetare, kan jag intyga av egen erfarenhet!